Tre små knubbiga bebisar ligger och växer på sig i sin bolåda. De är specialister på att sova-supersött-i-hög och man vill bara pussa på deras små tjocka magar. De har nästan öppnat sina vackra blå ögon men ser fortfarande lite tokiga ut med sina små, ojämnt placerade titthål.
Det har nu gått två veckor har gått sedan de föddes. Det känns som om det var igår och samtidigt som att det alltid har legat Birmabebisar i den där lilla vita lådan bredvid min säng. Trion har börjat vara lite mer vaken och de försöker kravla sig runt i lådan. Då kan man passa på att gosa lite med dem men mamma är förstås fortfarande tryggheten och de piper alldeles hjärtskärande – och förvånansvärt högt – när jag lyfter upp dem. Än så länge blir det bara några snabba pussar två gånger per dag; på vägen från lådan till vågen och tillbaka till lådan igen men socialiseringen av de små hjärtegrynen har så smått börjat.
Yas är en riktigt cool mamma. Redan från början tog hon korta pauser från bolådan. Jag tror att hennes mamma, vis av erfarenhet, har berättat att det är viktigt att röra på sig. När Tallou fick sin första kull satt hon orörlig i exakt samma position i två dygn. Det resulterade i tokstela leder och ett par dagars haltande.
När kattungar piper brukar deras mamma slicka på dem i lugnande syfte. Inte Yas. Hon buffar på dem med huvudet och ser till att de kommer alldeles nära henne istället. Jag var lite orolig i början att hon inte fattat att hon ska slicka på, tvätta och “toaletta” sina små men hon sköter om dem alldeles perfekt. Det känns så härligt att även Yas visat sig vara precis en så underbar mamma som jag hoppades på.
