Findus flyttade in hos oss strax före jul år 2000. Han var en väldigt cool katt som hade full koll på allt som hände i huset. Han ville absolut själv välja när han skulle hälsa på besökare och tyckte alldeles definitivt inte om när främmande människor lyfte upp honom. Han fick då en sisådär 27 ben men ingen ryggrad och ålade sig snabbt ur famnen.
Han var väldigt gosig och kelig. Han brukade komma till mig och “buffa” sitt huvud mot mitt, trampade och spann högt. Han krävde full uppmärksamhet och gav sig inte förrän jag lutade mig tillbaka i soffan och bara gosade med honom. Han lade sig ofta lite på sidan så att jag kunde klappa på hans mjuka mage – det var underbara stunder med en alldeles underbar katt!
När Tallou blev mamma ändrades flockens rangordning och tjejerna tog över. Jag tror att det började med att dom skulle försvara sina bebisar men det eskalerade bara. Dom var riktigt, riktigt elaka mot finaste Findus och det blev en ohållbar situation. Han fick bo hos Daniel i ett par år men tillbringade sina sista år tillsammans med min mamma. De var ungefär i samma ålder och de njöt båda två av att bara ha det lugnt och skönt. På nyåret 2018 märkte vi att Findus åt dåligt och han blev tröttare och tröttare. Den 1 februari visade han att det var nog och han fick somna in. Saknad och älskad för alltid.
Findus sover tryggt
Han är alltid hungrig och äter med glädje allt som han kommer över… 
Men, var är min pizza…
Han är väldigt smart och öppnar både inåt -och utåtgående dörrar, vilket gör att vi alltid måste ha ytterdörren låst. Han kan några partytricks också – “sitta fint”, räcka “vacker tass” och “snurra runt” – under förutsättning att han får lite ost som belöning! Han är också väldigt duktig på att krypa in i små kartonger, med varierande resultat.
Jag får visst plats!
Findus har ställts ut en gång och det tyckte han definitivt inte om!! Det började redan vid veterinärincheckningen – han blev skitsur och det fortsatte resten av dagen! Vid bedömningen tyckte domaren att “-det är ju bra om pälsen sitter kvar på katten” vilket Findus päls då inte gjorde utan den stod som ett moln omkring honom. Han blev i alla fall Nominerad och fick en fin glasgrej som minne av dagen!
Det är MIN glasgrej
Findus tycker nog egentligen att birmabebisar är lite otäcka, åtminstone när dom är riktigt små. Han hade dock en väldig respekt för Smulan och var så försiktig med hennes små ullbollar. När dom blev lite större, och framför allt mobilare, så var han en riktigt bra lekfarbror – som tyckte om att retas ibland…
Har tagit Smulan nya nannakorg
FAKTA
Kallas för: Findus, mjuk-mjuk och Glufsis
Färg: Svartsmoke-vit
20001015-20180201
Mor: en väldigt söt katt
Far: en mycket ståtlig katt